Dag 40, 68 km

När jag igår kväll låg och funderade dagens mål så hoppades jag kunna nå till campingen i Hurppu. Det skulle ge mig en kort sista dag och det såg även ut att vara ett bra drag rent vädermässigt. Enligt YRs väderprognos skulle jag ha 8 m/s i ryggen och ja, det skulle kanske kunna gå. Jag mätte upp sträckan på mitt digitala sjökort och det visade att det var 57,5 kilometer, fågelvägen. Ville jag uppnå dit skulle det med andra ord bli en lång dag på vattnet…

På grund av att jag inte kommit över den sista fjärden och även på grund av att jag inte hade batteri nog för att skriva ett ordentligt inlägg på bloggen så var klockan inte mer än 19.00 när jag var redo att sova. Eftersom jag ville få till en tidig start så testade jag också att somna och det gick fint även om jag vaknade till ett par gånger under natten. När klockan ringde 06.00 kändes det dock helt ok att dra igång och utan att stressa var jag på vattnet 07.48. Helt perfekt, nu skulle det paddlas.

Hade man haft en klockren eskimåsväng och en torrdräkt så hade det här varit en drömdag. Strålande sol och en riktigt fin höstdag. Det hade bara varit att ge sig ut och ta tag i medvinden, ignorera de halvstora vågorna och gå rakt mot Hurppu. Ni som följt med vet dock att jag har varken eller och med tanke på hur kallt det är i vattnet så valde jag att försöka välja lite lugnare vägar. Jag började med att gå norrut och genom Kotka och därefter har jag kryssat mig fram mellan öar hela dagen. Jag lyckades ändå inte undvika allt utan jag har haft mina stökiga partier idag, havspaddling helt enkelt. Det kändes dessutom som att omvägarna blev rätt så långa så även om jag hela tiden hade bra fart så började det tvivla på att jag skulle hinna fram till Hurppu. Med 17 kilometer kvar bestämde jag mig dock för att jag skulle hela vägen och när jag svängde runt sista udden så visste jag att jag skulle klara det. Jag hade varit så fokuserad på paddlingen så jag hade glömt bort vad som väntade mig där bakom udden men när jag nu fick se de gula markeringarna där ute i vattnet så gick det upp för mig – det där som jag ser där borta, där på andra sidan viken, inte mer än ett par kilometer bort, det är Ryssland. Jag pekade och sa det till mig själv ”-Det där är Ryssland!” och sen så garvade jag. Det kändes faktiskt helt sjukt, jag har paddlat till Ryssland! Jag paddlade en kilometer till och 18.29 gled jag in här på campingen, underbart! Nu har jag cirka 12 kilometer kvar till målet uppe i Virojoki och det ska ju inte vara några som helst problem att fixa under morgondagen.

Campingen är stängd för säsongen och jag hittade ingen annan än en av säsongsgästerna att fråga om det var ok att jag slog upp tältet men jag fick klartecken från honom (”- Tältia okeeeej!”) så jag hoppas att det inte ska vara några problem. Ikväll har jag småfirat lite genom att värma på en burk Bullens pilsnerkorv som jag hittade längst bak i aktern på kajaken och det har även blivit lite choklad och nötter. Jag har en riktigt skön känsla i kroppen nu när jag ligger här i mitt tält för sista gången på den här turen. Jag känner inget vemod eller tomhet som jag gjorde när jag började närma mig den finska gränsen innan jag bestämt mig för att paddla vidare, utan jag är bara glad, nöjd och tillfreds. Ryssland. Jag kan fortfarande inte förstå det…